På tu man hand/Expedition Livet är min egen föreställning. Mina ord, mina tankar, mina låtar. Mitt, mitt, mitt. Jag berättar så fint jag någonsin kan. Det var viktigt från första början att det skulle handla om något som betyder något. Att det ska kännas viktigt. Inte bara roligt prat.
Lite konstigt kan jag själv tycka nu, jag har minsann inte något emot att få skratta gott en stund och så är det bra med det. Men det var väl något med var jag var i livet, var vi är i tiden. Det var ett oroligt år på planeten när jag skrev och har väl ärligt talat inte blivit bättre.
Allt eftersom vi spelat har det ändå fått smyga in mer och mer av sånt som är roligt, lustigt, kul. Det gick väl inte att låta bli. Det är ju ändå oerhört skönt när man får skratta och en fantastisk känsla att få andra att skratta. Så nu är det en ganska rolig föreställning om än eftertänksam, för själva historien är kvar: Människans vandring på jorden, dom första som gick här för länge, länge och du och jag som går här nu.
Allt berättat runt en medhavd lägereld, såklart. I hundratusentals år satte vi oss ner tillsammans runt elden. Såg in i lågorna och drömde oss bort. Så vad skulle vara en mer naturlig plats att samlas på även nu? Särskilt som minst en gitarr är inblandad.
